 |
| Plats: Den lilla skånegården Lisebäck i Humlamaden utanför Veberöd.
Du ser ett arbetsrum fullt av böcker. Och ett jättestort skrivbord, som också är fullt av böcker. Längs ena väggen finns en rad fönster med utsikt mot en äng och en liten bäck. Framför en Macintosh sitter författaren Stefan Casta och kämpar med en text till sin nya hemsida.
På fönsterbrädan ligger hittekatten Pimseman, ca 9 år, i sin pappkartong. Det står SAMDISTRIBUTION på den. Det är en sån där kartong som författare får sina egna böcker i. Klockan är över fyra. Det börjar bli matdags, tycker Pimse. Han sträcker på sig. Så kliver han ur kartongen, som är fodrad med fuskleopardpäls. Han tassar mellan boktravarna och lägger sig raklång över tangentbordet.
Stefan: Nej, Pimse inte här! Jag måste bli klar först ju! Du anar inte hur svårt det är att skriva något om sig själv.
Pimse: Jag kan hjälpa dig så går det fortare.
Stefan: Hur skulle det gå till?
Pimse: Jag frågar och du svarar och så skriver du samtidigt.
Stefan: Skämtar du?
Pimse: Tror du verkligen att en katt kan skämta?
Stefan: Ja.
 |
Illustration: Margareta Casta
"Humlamaden, senhöst" |
Pimse: Koncentrera dig nu. Hur skulle du beskriva dig själv?
Stefan: Det är det som är det svåra. Jag tycker inte att jag är någon intressant person. Jag är en alldeles vanlig människa som lever ett ganska vanligt liv. Fast å andra sidan tycker jag att de mest spännande människorna är just dom vi brukar kalla vanliga människor. Kändisar är inget som hetsar upp mig.
Men sen är jag intresserad av så många olika saker. Jag älskar både naturen och stora städer. Ibland brukar jag tänka att jag är många människor i en. Det är inte så lätt att beskriva en sån person.
Pimse: Jag tycker att du snackar på rätt bra. Vad gör du när du inte skriver?
Stefan: Jag tycker om att springa och att gympa. Man tänker så bra av det. Det är konstigt, tycker jag, men man blir en klokare människa av motion. Och att segla gillar jag verkligen! Det är en ny grej för mig och jag försöker lära mig mer om det. Minns du när jag ville att du skulle följa med?
|
After work, Pimseman & författaren |
| |
|
Pimse: Tyst!
Stefan: Och du kissade i mitt knä redan utanför Tomelilla så jag fick stanna vid vägkanten och dra av mig jeansen och sen köra naken till Simrishamn.
Pimse: Det var en förfärlig dag. Och så tråkigt det var på båten!
Stefan: Du låg ju bara och tryckte nere i stickkojen hela tiden din fegis.
Pimse: Kan vi prata om något annat nu?
Stefan: Att köra traktor är rätt kul också. Det är som att segla på land. Jag gillar att bara tuffa fram lite långsamt genom hagarna med vagnen kopplad. Men jag är nybörjare på traktor också, så det är rätt många spakar jag inte fattar än.
Sen tycker jag om att bara strosa på en vanlig gata i en vanlig svensk stad, kanske Arboga eller Nyköping eller Umeå. Fika en stund, tjuvlyssna lite på folk omkring mig. Att handla mat på Konsum eller Hemköp tycker jag är jätteroligt. Knäppt, va?
Upp
Pimse: En del av den där kattmaten du brukar köpa är inte så dum, faktiskt…
Stefan: Kul att du säger det. Jag försöker hitta bra sorter.
|
Pimse: Vilket är ditt favoritdjur?
Stefan: Räven tror jag, för det verkar så mysigt när man ser en räv som ligger och sover i sin daglega på den varmaste platsen i hela skogen.
Pimse: Fler favoritdjur?
Stefan: Får kanske.
Pimse: Nåt annat djur?
Stefan: Jag skulle gärna vilja ha en rödkullako och en strävhårig foxterrier och en...
Pimse: Hrrrmmm. Du har inte glömt nåt djur?
Stefan: Förlåt Pimse. Men det är ibland en katt med i mina böcker.
Pimse: Hrmmm. Varför gillar du naturen så mycket?
Stefan: Jag har alltid tyckt att det är så spännande i naturen. Precis vad som helst kan hända. Allting är ju levande, varenda nyckelpiga, varenda abborre, varenda smörblomma är en individ, ett väsen. Så känner jag det. Det finns något där, något som man kan känna en stark samhörighet med.
Upp |
Illustration: Margareta Casta
"Humlamaden, vinter" |
Pimse: Vad gör du där då?
Stefan: Jag gillar att meta, plocka svamp, plocka blommor och blåbär, och kanske ska jag lära mig jaga i framtiden. Om man tvunget ska leta efter meningen med tillvaron, så tror jag att en del av svaret kan finnas i naturen. Den är som ett spel, fast på riktigt.
Pimse:Är det därför som du skriver så mycket naturböcker?
Stefan: Det är nog för att jag är så nyfiken på naturen. Det är så mycket jag inte vet och inte förstår. Att vara nyfiken tror jag är den viktigaste egenskapen en människa kan ha.
 |
Illustration: Margareta Casta
"Humlamaden, vårvinter " |
Pimse: Var det därför du blev du författare?
Stefan: Ja, kanske det. Jag tror det var det jag helst av allt ville göra. Jag är nog rätt mycket en dagdrömmare, och en ganska opraktisk människa. När jag var ung skrev jag inte vidare bra. Jag har hållit på i många år för att försöka lära mig det.
Pimse: Har du nåt budskap med dina böcker?
Stefan: Jag vet faktiskt inte. Jag tänker aldrig så. Jag skriver främst för att få samtala med en läsare om viktiga frågor. Jag tänker mig att den som öppnar en bok av mig ska känna att jag finns därinne, de ska höra min ”röst”, märka en kvardröjande värme. Det är det viktigaste - författarens närvaro mellan raderna.
Pimse: Jag vet inte om jag fattade det där sista. Är det inte matdags nu?
Stefan: Snart Pimse, så fort vi är klara!  |
Pimse: Okej. Favoriträtt?
Stefan: Jag älskar mat och gillar att laga mat själv. Nykokta kräftor är bland det bästa jag vet, och allra roligast är det förstås om man både fiskat dem och kokat dem själv. Stekta kantareller är gott. Och pasta med Karl Johanssvamp. Och lammkotletter med hemgjord klyftpotatis...
Pimse: Sluta nu jag blir ju så hungrig!
Stefan: Okej. Annars tänkte jag berätta om den där skrivargrytan som jag gör när jag skriver. Den kan innehålla nästan vad som helst: grönsaker och kött och vitlök och oliver och rödvin och sånt som får småputtra en hel dag och den är klar och absolut supergod när jag skrivit färdigt efter en sju åtta timmar så där.
Pimse: Nej! Sluta! Berätta istället om när du skriver. Du försvinner ibland. Vart tar du egentligen vägen?
Stefan: Jag reser bort när jag ska börja på en ny bok. Jag behöver vara helt ensam då. Ensam med min idé och med mina bokpersoner. Så jag åker in till Malmö eller Simrishamn eller Visby. Ibland reser jag till Frankrike. Bara det finns en liten lägenhet eller sommarstuga ledig nånstans! |
Illustration: Margareta Casta
"Humlamaden, vårbruk" |
Pimse: Det låter rätt skönt…
Stefan: Det är rätt tråkigt, faktiskt. Det är väldigt inrutat. Som ett träningsläger eller nåt sånt. Jag skriver alltid mellan halv nio och tre. Sen går jag på café och kopplar av en stund och på kvällen går jag på Friskis & Svettis. Sen ligger jag upp och ner i en soffa och glor på Aktuellt och äter fruktkarameller. Jag laddar liksom upp mentalt för nästa dags pass…
Jag skriver i tio dagar sen åker jag hem en vecka eller så innan jag reser bort igen och fortsätter tills jag har fått ihop min första skiss till berättelsen. De brukar ta några månader. Då har jag kanske tvåhundrafemtio sidor och sen kan jag fortsätta arbeta hemma och efter nåt år eller två blir boken klar.
 |
Illustration: Margareta Casta
"Humlamaden, höstkastanj" |
Pimse: Var får du dina idéer ifrån?
Stefan: Ingen aning, uppriktigt sagt. Man säger ju ofta att man måste ha fantasi för att bli författare men jag tycker inte att jag har det. Däremot tycker jag att verkligheten är fantastisk. Livet är ju en berättelse som vi själva är med i. Jag slutar aldrig att fascineras av det, av en vanlig tisdag eller torsdag. Jag försöker iaktta det som händer omkring mig. Sen sätter jag mig bara ner och skriver och när jag kommer igång brukar idéerna komma.
Pimse: Var får du dina personer ifrån?
Stefan: Jag försöker faktiskt samla på människor. Jag sparar de mest spännande (eller skrämmande!) bitarna av folk jag möter. Så skruvar jag ihop delarna och skapar en ny karaktär av dem. Men riktigt levande blir den inte förrän jag själv kryper in i den. Man måste vara alla sina personer, vara i dem när de tänker, talar, agerar. Det är kul! Jag tror att det är ungefär som att spela teater.
Jag tänker ofta på mina bokmänniskor, också långt efteråt. På Adam och Mary-Lou när de bråkar utanför torpet i Fallet Mary-Lou, på lille Robin som lirar fotboll med sån känsla bland koskitarna på Lilla Ullevi, på blonda Judit som svär som en störtad ängel och är målvakt i Bäverns bollklubb, på Gunnar som är präst och abborrfiskare och pappa till höjdhoppartjejen Rita i Hoppet, på Tove och Kim som kanske älskar varandra i Spelar död. Och på Pia-Maria med brösten, som jag tycker så synd om. De lever kvar allihopa på nåt sätt. Det är märkligt och underbart. |
|
Pimse: Mina frågor är slut nu.
Stefan: Vad säger du om lite ljummen mjölk med en smörklick i, som förrätt alltså?
Pimse: Mums!
En röd katt och en författare skuttar ut i köket och börjar rota i kylen. Författaren tänder järnspisen som har slocknat. Pimseman slickar i sig mjölk så att det går vågor i köket.
|
| |
|
| |
|
|
 |
